”En sÃ¥n jävla sjuk jävel.”

mord

För nÃ¥gra dagar sedan läste jag en text som jag skrev för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Det var en text jag skickade in till en tävling, där man skulle skriva första kapitlet i en kriminalroman. Jag har inte läst texten sedan dess och det var faktiskt riktigt roligt att läsa den. Konstigt nog. Jag tycker sällan att det jag skrivit är nÃ¥got särskilt och tror inte att nÃ¥gon annan skulle ha glädje av att läsa det. Men när jag nu läste det jag skrivit blev jag nyfiken pÃ¥ historien, varför har spädbarn bragts om livet, vem har kunnat göra nÃ¥got sÃ¥ hemskt och varför? Jag blev lite sugen pÃ¥ att fortsätta skriva pÃ¥ historien för att ta reda pÃ¥ det. Trots att jag inte alls har nÃ¥gon tanke pÃ¥ att skriva deckare – det gör ju alla.

Här är en del av texten:

     – Herre jävlar!

     Ragnar Dahlgren ryckte till av Stefan Karlssons röst. Snickaren stod framåtböjd och kräktes utanför dörröppningen till skjulet. Med några få steg var Ragnar Dahlgren framme vid byggnaden. Han la handen på snickarens axel.

     – Hur är det, Steffe?

     Stefan Karlsson tittade upp på sin byggledare med skärrade ögon i ett gråvitt ansikte. Han viftade inåt skjulet med sin arbetshandske och vände bort huvudet just innan en ny kaskad for ut över den leriga marken. Ragnar Dahlgren kände hur vreden blossade upp inom honom. Det var då fan att killen inte kunde hålla sig från spriten. Det hade gått bra i tre månader nu och Ragnar Dahlgren hade släppt på kravet att Stefan Karlsson skulle blåsa i alkoholmätaren varje morgon.

     – Vad fan, Steffe, du var ju på god väg! Kunde du inte låta den jävla spriten vara?

     Snickaren reste sig långsamt upp. Han tittade oförstående på sin chef i några sekunder. Sedan skakade han på huvudet.

     – Tror du…? Helvete.

     Stefan Karlsson tog tag i Ragnar Dahlgrens ärm.

     – Örjan. Han är där inne. Du måste gå in. Det är… En så’n jävla sjuk jävel.

     – Vad menar du? Vadå sjuk jävel?

     Ragnar Dahlgrens ton var frän. Stefan Karlsson försökte säga något, men istället böjde han sig fram och fick upp en ny kaskad. Det stänkte på byggledarens stålexskor. Ragnar Dahlgrens ansikte skrynklade ihop sig.

En bit in i skjulet fann Ragnar Dahlgren snickare Örjan Sundkvist med handen över näsa och mun framför ett svart bylte.

     – Vad fan är det som händer här?

     Ragnar Dahlgrens röst lät argare än han tänkt sig.

     Snickaren vände sig om.

     – Chefen! Det är… Det var Steffe som hittade det. Han blev helt… han bara rusade ut. Det är… ett barn. En baby.

– Vad menar du? En baby? Vadå? 

     Ilskan rann av Ragnar Dahlgren. Han såg den svarta sopsäcken och kände hur magen knöt sig. Örjan Sundkvist böjde sig ner och vek bort en flik av plasten. Ragnar Dahlgren ville vända sig om och gå tillbaka ut. Istället lutade han sig över sin medarbetare och tittade motvilligt ner. En frän stank nådde hans näsa. Han ryggade tillbaka. Bara en hastig blick men han hade hunnit se tillräckligt för att förstå. Han kände hur det vände sig i magen. Ragnar Dahlgren hade sett en död människa förut, vid två tillfällen: sin mor och sin far. Men det här var något helt annat. Ruttet kött på små, små lemmar. Huvudet skilt från den lilla kroppen.

     Med darrande händer tog Ragnar Dahlgren upp mobilen och slog ett ett två.