Ska dansa in 2019. Då måste det väl för sjutton bli ett bra år?

Jag tänker fira in det nya året på bästa sätt: med gott bubbel och god mat, massor av dans och musik och framförallt med tre starka och härliga tjejer (och lite annat folk – har jag tur är de också härliga!).

Önskar dig en glimrande kväll, avsett om du är i sällskap med andra härliga människor eller ensam med härliga dig!

För den som vågar kan mörkret bli till ljus

Det finns många olika sätt att hantera kriser, vissa sätt tar en igenom krisen, medan en del gör att man stannar kvar i krisen eller till och med får det värre. Jag har blivit lite nördig genom åren efter de kriser jag själv har upplevt; jag tycker det är väldigt intressant att se hur andra hanterar svårigheter de möter. De senaste åren har många öppnat sig för mig, kanske för att de vet att jag gått igenom en del jobbigt, och berättat om bekymmer och svårigheter som de varit eller är med om. Jag lyssnar nyfiket, för att kanske kunna hjälpa genom att dela med mig av mina erfarenheter, men också för att lära mig något.

Jag har blivit ödmjuk inför livets komplexitet och våra olika förmågor att ta oss igenom utmaningar som möter oss. Det är lätt att döma andra som i kriser beter sig på sätt som man själv ser som omoraliskt och själviskt, och säga att man själv då aldrig skulle göra så. Men det är först då vi själva testas i egna kriser som det visar sig hur vi faktiskt beter oss. Kanske skulle du också göra precis den där, i ditt tycke, omoraliska handlingen som kollegan gör?

Vi kanske klarar att inte döma, men det kan hända att vi ser att personen i kris inte mår bra av sitt beteende, att det är ett flyktbeteende, och att det kommer göra vägen ur krisen längre. I värsta fall ser vi att beteendet är rent destruktivt och kommer göra krisen värre. Om vi har förmåga till medkänsla vill vi då gärna hjälpa. Är personen mottaglig, och vi verkligen använder medkänsla och inget annat, kan det vara ovärderlig hjälp. Men om personen i fråga inte kan se sitt beteende, och kanske inte ens vill kännas vid de bakomliggande orsakerna, kan vi inte göra något, oavsett hur duktiga vi är på att visa medkänsla. Endast den som själv vill utvecklas kommer göra det. Att utvecklas och växa som människa gör ont, är besvärligt och verkligen inte den lättaste vägen att välja. Men den enda, om man vill få nytta av svårigheterna och växa.

För mig var copingstrategin att i många år stänga ner mitt känslosystem, inte ställa så mycket krav på omgivningen och bli någon jag trodde att omvärlden ville att jag skulle vara. Innan jag stängde ner mitt system hade jag nära till starka känslor, både glada, lyckliga känslor men också sorgliga och smärtsamma känslor. Jag var inte rädd för att ta in starka känslor som gjorde ont, utan jag stannade i dem, lät dem fylla mig, lät dem ha sin gång. Men när jag stängde ner mig stoppade jag istället undan de starka känslorna i en låda och stängde locket. Från början var det starka smärtsamma känslor som hamnade i lådan, men med tiden hamnade sorgligt nog alla känslor som inte var lagom i lådan, även starka härliga känslor. Under många år var de känslor jag tillät mig känna ganska långt ifrån det jag definierar som passion.

Jag har lärt mig att det inte finns någon genväg förbi de jobbiga känslorna som uppstår i kriser. Om man vill ta sig igenom krisen, och växa av den, måste man våga stanna kvar i de svåra känslorna. Att låtsas som om de inte finns och bara rusa på, eller att döva dem på olika sätt, kommer inte göra så krisen blåser över. Och den kommer inte att få dig att komma snäppet högre i din utveckling som människa.

För att hitta ljuset i oss måste vi våga möta vårt mörker. När vi vågar möta våra mörkaste känslor och stanna kvar i dem, det är då vi kan finna ljuset. Ljus kan inte existera utan mörker; vi behöver mörkret för att förstå när det är ljust. Och när vi vet att vi klarar att vara kvar i de mörka känslorna kommer de inte att skrämma oss. Då kommer ljuset vara kvar.

Jag önskar dig en fin avslutning på det här året, min bloggvän. Var stolt över allt bra du gjort och se det du är mindre nöjd med som lärdomar. Se till att ge dig själv en riktigt bra start på 2019!

Läkarens ord: ”Du är ANA-positiv.” Marken rämnade.

I mellandagarna förra året blev jag uppringd av en läkare på Sophiahemmet och fick beskedet att blodproverna jag tagit två dagar innan jul visade att jag hade antikroppar mot kärnantigener. Enligt läkaren var förekomsten av dessa antikroppar ett säkert bevis för att jag hade någon autoimmun bindvävssjukdom. Jag lyssnade på läkaren, ställde väl någon ickerelevant fråga och sedan var samtalet slut. Det var svårt att ta in. Jag var sjuk. Några antikroppar mot vad-det-nu-var, med den lika intetsägande förkortningen ANA, ställde hela tillvaron på ända.

Jag hade redan googlat en del på tänkbara sjukdomar utifrån mina symtom. Antalet möjliga sjukdomar, där symtomen stämde in på mig, begränsades efter detta läkarbesked till två. Båda mycket allvarliga, till och med livshotande i värsta fall. Marken under mig skakade till rejält med denna insikt. Jag blev så orolig att jag mådde fysiskt illa. Hur skulle jag klara en allvarlig sjukdom, där symtomen kunde inverka på och begränsa mitt vardagliga liv, nu när jag skulle leva som ensamstående? Skulle mina barn förlora sin mamma alldeles för tidigt? Det blev en märklig tid från mellandagarna fram till läkarbesöket på Sophiahemmet efter trettonhelgen, då jag fick min diagnos.

Året som gått har varit starkt färgat av diagnosen. Jag har gjort en mängd olika undersökningar under flera månaders tid, träffat kurator regelbundet, lagt om min kost. Jag tror inte att jag har belastat min familj och mina vänner alltför mycket med min rädsla och oro kring sjukdomen. Jag är stolt över mitt arbete med mig själv så här långt. Trots en tuff diagnos och många läkarbesök, som jag tagit mig igenom utan någon att dela det med i vardagen, har jag klarat av att jobba, ta hand om mina barn och två hem (visserligen med delat ansvar), hålla igång ett någorlunda aktivt socialt liv plus hantera ett antal jobbiga händelser som olyckligt nog råkade inträffa samtidigt med diagnosen. Jag har vågat ta hjälp av utomstående: gamla vänner och nya vänner, som jag tagit steget till att skaffa, och professionell hjälp – den senare både konventionell och utanför mina vanliga ramar.

Jag känner mig inte sjuk och har stor tillförsikt inför framtiden. Men ibland kommer rädslan över mig. Som när jag läser en artikel i medlemstidningen för Reumatikerförbundet om en kvinna med diagnosen systemisk skleros, som fått så kraftigt nedsatt lungfunktion att hon behöver lungtransplantation för att överleva. Kommer det hända mig? När? Om 20 år? Om 10 år? Om fem år? Jag letar symtom och tänker att jag måste ta bättre hand om mig. Fast jag vet att jag inte kan påverka utvecklingen av min sjukdom.

Jag försöker att ha en positiv attityd till livet och människor omkring mig. De allra närmaste är oftast de som får ta största smällen när man råkar ut för svårigheter. Jag fick nyligen höra att det finns de nära mig som tycker att jag sprider negativ energi och att jag behöver höra det. En av dem vågade säga det till mig. Starkt av hen att berätta. Och jobbigt för mig att höra. Ja, man kan behöva hjälpa nära och kära genom att berätta om beteenden som sårar eller drar ner andra. Men det kan också vara värdefullt att stötta och hjälpa när närstående verkligen försöker förändra och förbättra, även om det går långsamt. Likaväl som jag behöver höra när jag sprider negativ energi, skulle jag behöva höra när jag är stark och försöker att se positivt på tillvaron.

Ett av mina mål för 2019 är att bli ännu bättre på att vända negativa tankar till positiva känslor. Jag har lärt mig vad jag behöver göra och ska bli bättre på att göra det jag behöver. Jag vill vara en människa som sprider positiv energi, även om yttre omständigheter utmanar mig med svårigheter.

En tidigare kollega skrev dessa fina ord på LinkedIn igår. De är tagna ur en längre text. Tack Jayesh Lindh för kloka och inspirerande ord!

”Jag ber inte om ett lättare liv, jag litar på min styrka. Styrka att förstå skillnaden mellan hur jag mår och vad som behöver göras. Styrka att övervinna tanken på att vända tillbaka. Styrka att fortsätta framåt även om jag är skiträdd och det tar längre tid än jag önskar.”