Jag har nått botten – igen

I början av den här veckan hade jag samlat på mig sju sjukdagar sedan mitten av januari. Det är mycket mer än jag brukar ha på ett helt år. I slutet av veckan har saldot ökat till tio! Helt otroligt, men jag däckade igen i onsdags, den här gången i feber och halsont från helvetet. Återigen har jag nått botten av burken. Det går alltid åt mycket honung i det här huset – både barnen och jag älskar honung – men aldrig har jag nått botten så fort. Dessutom två gånger på mindre än en månad. Som tur är har jag en fantastisk 17-åring, som med värme har pysslat om mig och dessutom tagit hand om sin lillebror. Tack underbara Adam! Och idag skiner solen och jag är mycket piggare. Det är bara att köpa en ny burk honung och hoppas att det dröjer ett tag till jag ser botten.

Gaming och nudlar

Planen var en hel gamingdag (en dag börjar när tonåringen vaknar runt ett), men ska-bara-mamman fick inte ner rumpan i soffan förrän vid femtiden. Men sen satt den där. Hela kvällen. Med avbrott för att laga nudlar. (Nej, vi värmde inte färdiga fattig-student-nudlar, det tyckte vi alla var lite väl extremt – vi gjorde egen nudelrätt from scratch.) Den otränade mamman hade vin i glaset när hon borde haft Red Bull; halv tolv orkade hon inte mer utan fick erkänna sig besegrad av sömntunga ögonlock. Tonåringen visade stor förståelse med orden ”vi kanske ska avsluta nu och gå och lägga oss?”, trots att det var en ovanligt tidig avslutning för honom. Until next time, Lara.

På jakt efter Cyndaquils

Det är så galet grått och trist ute, solen verkar ha slocknat. Man har ingen större lust att gå ut. Vad sjutton skulle kunna få mig ut på en långpromenad en sån här dag? Jo, en Pokémon Go Community Day. Vad gör man inte för att få hänga med sina älsklingskillar?

Så idag har jag knallat runt i vår lilla stad och fångat Cyndaquils, som var den Pokémon som var fokus på dagens event. Att fånga Pokémons är ganska värdelöst för mina händer. Fick mota in killarna på ett café i halvlek för att värma mig. Men hann inte avsluta min cappuccino förrän det var dags att skynda ut, för att inte missa battle raiden i Teaterparken. Med lite hjälp lyckades jag fånga den legendariska bossen Giratina, som vi tillsammans med ett gäng andra Pokémonjagande nyköpingsbor, hade besegrat i raiden.

Det var två nöjda och hungriga grabbar som, tillsammans med en nedkyld mamma, klev in på Taco Bar efter att ha knatat runt i en mil stirrandes på en mobilskärm.

Som sagt, vad gör man inte för att få mysa med sina älsklingsgrabbar?