Ska dansa in 2019. Då måste det väl för sjutton bli ett bra år?

Jag tänker fira in det nya året på bästa sätt: med gott bubbel och god mat, massor av dans och musik och framförallt med tre starka och härliga tjejer (och lite annat folk – har jag tur är de också härliga!).

Önskar dig en glimrande kväll, avsett om du är i sällskap med andra härliga människor eller ensam med härliga dig!

Firar livet

Den trevlige mannen i kassan frågar glatt:

     – Firar du nåt eller är champagne bara gott?

     – Champagne är bara gott, svarar jag, lika glatt.

Men när jag går ut ur butiken med min flaska tänker jag att jag nog firar ändå. Jag firar själva livet.

Jakten på dopaminkickar

Sedan ett par månader känner jag i princip ingen smak, som en biverkning på en medicin jag ätit. Känner inget salt och inget sött överhuvudtaget. Jag har nu slutat behandlingen och går och väntar på att känna alla smaker igen. Man kan tro att suget efter sötsaker inte skulle uppstå under sådana förhållanden. Men det underliga är att jag, som nästan aldrig är sötsugen, varit mer sugen på godis, bullar och kakor än någonsin. Varför, kan man undra.

Vi jagar ständigt känslor av vällust. För att bli glada, men faktiskt ytterst för att överleva. När vi gör vissa saker skickar hjärnans belöningssystem ut signalämnet dopamin, som får oss att njuta. För att få uppleva dopaminkickarna vill vi upprepa de beteenden som ger dessa kickar, som att äta och ha sex. Beteenden som direkt bidrar till vår överlevnad. Men också fysisk träning och beröm frisätter dopamin och får oss att känna ett lyckorus. Tyvärr också droger, alkohol och socker. Jakten på dopaminkickar orsakade av dessa kan ju skapa ett förödande (i de två första fallen i alla fall) beroende.

Mitt sockersug är kanske helt enkelt en jakt på dopaminkickar. Som jag säkert behöver. Men det är ju onödigt att trycka i sig godis när man inte känner smaken. Så tills mitt smaksinne är återställt igen får jag söka kickarna på annat håll. 😉