Den magiska gränsen

Idag inleder jag min sista vecka som fyrtio någonting. Nästa söndag passerar jag den magiska gränsen. Måndag 8 april kommer jag vara dubbelt så trött som nu, ha hundra nya rynkor, ha avsevärt sämre minne och känna ett tvång att dagligen kolla väderleksprognosen (ja, för mig är att ha total koll på kommande väder, även om man inte ska göra något speciellt som att åka ut på sjön, synonymt med att vara gammal!).

Nja, antagligen inte. Jag kommer sannolikt vara ganska lik den Charlotte jag är idag. Tack och lov har den åldersnoja som jag lidit av på sistone helt försvunnit. Faktum är att det känns rätt bra att fylla 50. Riktigt bra, till och med. Jag är alldeles proppfull av livserfarenheter som blivit till klokhet. Jag har tre underbara barn, som ger mig så mycket glädje, energi, stöd och kärlek. Jag har fina vänner, som gillar mig för den jag är. Jag har ett kul jobb och underbara kollegor. Jag är nästan frisk; håller tummarna för att min kroniska sjukdom håller sig i schack. Jag har massor av kärlek i mitt liv, både från mig själv och från andra. Och jag är fortfarande ganska snygg (även om det inte betyder något på djupet, så är det rätt kul.)
 

Det enda som inte är så roligt är att jag så gärna hade velat fira denna magiska gräns. Senast jag firade en jämn födelsedag var när jag fyllde 25, och det är inte ens jämnt. Varje gång jag fyllt jämnt har jag varit i någon sorts kris eller så har det inte passat med något stort firande. Så egentligen är det dags för ett jätteparty, särskilt som fester är något av det bästa jag vet. Men tyvärr är mitt liv lite för rörigt just nu. Jag orkar inte fixa den där jättefesten. Inte ens någon liten tebjudning, för att vara ärlig. Trots att jag tycker det är lite tråkigt har jag förlikat mig med detta. Jag kommer igen! Vem har sagt att man inte kan ha värsta 50-årsfesten när man fyller 51?

Till dess ska jag ta hand om mig själv och bringa reda i oredan. Och njuta av min klokhet, mina rynkor och all kärlek som omger mig.
 

När är man redo att vara i en relation igen?

Jag ser vännen som sliter med relationen till sina vuxna barn efter skilsmässan från deras mamma och starten av en ny relation, som gick så fort att barnen inte riktigt hängde med. Väninnan vars exmans starka kontrollbehov, som påverkade hela hennes liv, fortfarande hämmar henne att våga gå in i en ny relation. Vännen vars exfrus psykiska ohälsa, anledningen till skilsmässan, fortfarande påverkar och till viss del begränsar vännens liv. När är man redo att gå in i något nytt efter en avslutad relation, som kanske fortfarande inverkar på ens liv på något sätt?

Under livets gång samlar vi på oss ett livsbagage, både härliga och besvärliga erfarenheter. Det kan vara upplevelser från tidigare relationer som har satt spår i oss – spår som kan ställa till problem i nya relationer. När vi går in i en ny relation vill vi bara känna den där härliga himmelrikskänslan. Så när vi påminns om gamla sår känner vi oss obekväma och blir kanske rädda. Ska jag behöva uppleva det här jobbiga igen? Det har jag ju försökt lägga bakom mig. Om man har levt ett tag har man samlat på sig en del dåliga upplevelser, kanske till och med djupa sår som bara hunnit få en tunn skorpa som lätt spricker när något kommer mot såret. Vi måste lära oss att acceptera såren och inte bli så rädda om skorpan spricker. Sår kan läka igen! I en ny relation kan sår spricka upp, men om det är en sund relation där tillit råder och din partner är tillåtande och klarar av att hantera sår som spricker upp utan att själv bryta ihop, kan du få hjälp att läka dina sår på nytt.

När är man redo att gå in i en ny relation? Måste man älska sig själv i alla lägen, stå helt stadigt i alla situationer för att älska någon annan och vara en bra partner? Jag tror inte det. Du måste alltid ta ansvar för ditt eget välmående, det går inte att lämpa över på någon annan. Men du kan få hjälp att läka genom en annan människa. Det viktiga är att du förstår att du måste ta fullt ansvar för ditt eget liv och att du har bestämt dig för att göra det. Det är bra om du kommit en bit på väg med ditt eget välmående och vet hur du vill leva ditt liv, men du behöver inte vara ända framme för att kunna vara en bra partner till någon. Och du måste känna att du orkar och vill göra ditt bästa för att finnas som stöd för den andra, när den behöver det. När du känner detta, då är du redo. Till dess, var din egen bästa vän och partner – det är den bästa livsinvestering du kan göra.

Tacksamheten över vardagligheter

Häromdagen läste jag en intervju med en man som varit svårt sjuk och vårdats på intensiven i flera veckor. I intervjun sa han: ”När jag låg på sjukhuset var det ingenting jag hellre ville än att ha vardagsproblem igen. Har man det så vet man att man mår bra.” Det är så spot on! I svåra kriser stannar världen och man kan nästan inte minnas hur det känns att bli irriterad över att barnen jämt ställer skorna och slänger skolväskan precis innanför ytterdörren, över kollegan som alltid kommer försent till möten, över att partnern aldrig fäller ner toaringen och aldrig kommer ihåg att handla hem det man bett om.

Facebook brukar ju påminna om inlägg man gjort för flera år sedan. När jag nyligen såg ett av mina inlägg från tiden innan kaos inträdde i mitt liv, hajade jag till och tänkte: Herregud, hade jag inget viktigare att säga än att mina rhododendron blommar fint nu! Men det är ju så det är när man har det ganska bra: man pratar om vardagliga saker. Vardagliga bra saker och vardagliga mindre bra saker.

När man har det jobbigt finns det inget hellre man vill än att komma tillbaka till den lugna vardagen, då en kris definieras som att spilla kaffe på skjortan innan ett viktigt jobbmöte eller att få magsjuka när man ska på en kul fest. Den dagen man gör det där lite banala inlägget om vad man åt till middag, att man dricker öl någonstans eller just har avverkat ett pass på gymmet, då har man det rätt bra. Nästa gång Facebook påminner mig om ett inlägg från time before chaos ska jag dela det. Och vara tacksam över att mitt Facebookflöde återigen kan fyllas av vardagsglädje och vardagsbekymmer.