En millisekund. Sen kommer käftsmällen.

En millisekund. Sedan kommer käftsmällen. Insikten att idag är allt annorlunda än igår. Du vill bara blunda och somna om. Svepas in i den aningslösa sömnen. Men det går inte. Din kropp vet, den tvingar dig att vara vaken, att vara i det som nu är. Du vill slita klumpen ur magen, koppla bort dig från kroppen som smärtar överallt, från tankarna som snurrar, från vetskapen att inget någonsin blir som förut. Inget av det går att göra. Du är kvar här, i det som är helt annorlunda än igår.

Jag vaknade upp i ett rum jag inte kände igen, i en säng som inte var min, i kläder jag inte visste att jag hade på mig och som borde bytts. Det tog en millisekund. Sedan kom insikten var jag var och varför jag var där. Min man låg bredvid mig. Han sov fortfarande. Var kvar i den lindrande sömnen. Min kropp var så spänd att jag trodde den skulle sprängas och det kändes som jag ville kräkas. Klumpen i magen invaderade hela mig. Jag blundade och försökte fly tillbaka in i sömnen. Men det var förstås omöjligt. Det fanns inget sätt att komma bort från smärtan.

Jag hade just vaknat på ett så kallat patienthotell, där anhöriga till sjuka som vårdades på sjukhus inkvarterades. På barnintensiven på det stora sjukhuset intill låg min fyra dagar gamla son. Han hölls vid liv med hjälp av livsuppehållande mediciner. Det var en vanlig onsdag två veckor före jul. Världen där utanför snurrade på utan avbrott. För mig hade livet stannat.

Det finns ingenting jag hatar mer än käftsmällen, som kommer en millisekund efter att man vaknat från sömnen man till slut lyckats få, i den första fasen av en kris. Jag hatar den, men jag vet också att det så småningom kommer dagar då den där käftsmällen inte längre kommer. Smärtan kommer alltid finnas kvar som ett ärr, men den invaderar inte längre din kropp med fysiska plågor och din själ med mörker. En dag kommer du känna någonting annat millisekunden efter att du vaknat: en smekning på din kind, som ett tecken på att du läkt.

2 reaktion på “En millisekund. Sen kommer käftsmällen.

  1. Du är grym på att skriva Charlotte! Kul att du har kommit igång med det som du önskade när vi jobbade ihop. Ta hand om dig och dina nära. Stor och varm kram från mig

    • Åh, tack Andreas! Dina ord värmer. Ta hand om dig du med, finns inget viktigare än det – för din skull och din familj. Men det vet du. Saknar dig fortfarande enormt som kollega och minns med värme vårt fina samarbete, när vi jobbade tillsammans. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam