När hinder tvingar oss till omvägar

Sonen och jag sitter i vår självvalda isolering. (Ung som han är, sitt hjärtfel till trots, är han förstås mindre bekymrad än jag.) Vi ägnar oss åt våra passioner, var och en på sitt håll. Sonen sätter ihop legobitar till skalenliga, verklighetstrogna modeller och gör inlägg (som följs av flera hundra). Jag sätter samman ord till någon typ av texter och lägger ut på min blogg (som läses av ett ytterst fåtal). Då och då strålar vi samman för att utbyta galna idéer om hur man skulle kunna minska de negativa effekterna av det onda virusets vilda framfart. Gårdagen var för tusen år sedan och morgondagen kan vi inte längre föreställa oss. Vi är i nuet – just nu kan vi inte vara i något annat även om vi försökte – och tillbringar tiden med det vi brinner för, det som gör oss glada. Det vi drömmer om.

En kris kan plötsligt och oväntat sätta stopp för det som fick en att gå upp på morgonen. Gårdagens drömmar blir bleka och irrelevanta. Kanske måste nya drömmar formuleras när krisen är över – en kris leder ju ofta till att man tvingas omdefiniera hela sin tillvaro – men de måste finnas där, drömmarna.  Som förstås ser helt olika ut beroende på erfarenhet, omständigheter, personlighet, vad man upplevt och så vidare.

Jag läser om hur collegestudenter i USA festar tillsammans för att fira vårlovet, trots förbudet mot folksamlingar. ”Får jag corona så får jag corona. Det kommer inte att hindra mig från att festa.” Man kan höra den unge studentens ton av trots. Den 21-åriga tjejen som tycker åtgärderna är ”för drastiska”: ”Det här förstör verkligen mitt spring break!” Jag kan se hennes upprörda ansikte framför mig. Jag minns hur det var, hur en enda missad fredagskväll på stan var en katastrof värre än döden för mitt 16-åriga jag. Nu vet jag att det finns ett liv efter en missad fest, men jag har också förlorat ungdomens oförställda tro på att allt är möjligt och att det inte finns någonting, allra minst ett elakt virus, som kan stoppa mig från att göra precis det jag vill i livet. 

Jag tänker på våra äldre, som inte alls verkar oroliga över att bli sjuka. Varför vägrar de att hålla sig från affärer och barnbarn? Varför följer de inte råden? De är ju inga odödliga tonåringar. Kanske ligger svaret i deras livserfarenhet. De har upplevt motgångar, de har fått tänka om, välja en ny väg och de har tagit sig igenom svårigheterna. Kanske med stora förluster av olika slag, men med livet i behåll. Ett härjande virus är bara ännu ett hinder som tvingar till en annan väg. Inget som stoppar dem att leva. Jag är precis som många lite arg över äldres tonåriga trots. Varför kan de inte bara låta bli sociala kontakter ett tag, lyfta blicken och se att de genom sin vägran att stanna hemma kan bidra till en vårdkollaps? Men jag kan ändå inte låta bli att se trotset som ett tecken på människans obändiga tro på liv och drömmar, på lusten att leva och kämpa in i det sista.

Unga människors känsla av odödlighet, deras övertygelse om att allt är möjligt. Äldre människors erfarenhet av att man klarar mer än man tror, deras tillförsikt om att även detta elände kommer passera, om än med förluster. Nu måste vi begränsa livet för dessa båda grupper. Hur hjälper vi unga att hålla drömmarna vid liv? Hur kan vi se till att äldres förvissning om att vi överlever också detta gjuter mod i oss yngre?

Sonens projekt är mycket mer storslagna än mina. Han får fler nya följare per dag än jag någonsin haft läsare. Jag hejar ivrigt på och minns mina egna drömmar då, när en missad utekväll kändes som jordens undergång. Glädjen i att ha stora drömmar. Styrkan som kommer av tron att man kan göra allt man vill. Och det blir bedövande tydligt vilken viktig uppgift jag har i detta absurda kaos. 

Jag öppnar Instagram och dubbelklickar på sonens senaste inlägg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected by WP Anti Spam